Bra att ha torra skor när man går vilse

friidrott.se fortsätter sin misskrediteringskampanj av World Relays, som startade redan i samband med fjolårets första upplaga. Här letas problem, inte möjligheter. Alltid finns det någon öm punkt att skjuta in sig på. Frågan är vilken auktoritet ”Svensk Friidrott” har på området.

Sverige, landet med 3x400m, 3x800m, 3x1500m, inställda SM-stafettgrenar då antalet lag inte ens räcker till en tävling, stafettgrenar där det räcker med att ta sig runt för att ta medalj, sällsynt med försök överhuvudtaget etc. Fortsätter den här ”utvecklingen” har vi snart 1x400m. Lite som kejsarens nya kläder, ”men pappa, de växlar ju inte…”. Annars kan man förstås lotta ut medaljerna.

Även de, en gång väldigt livskraftiga gatustafetterna, som var centrala byggstenar för klubbarna inom svensk friidrott, har dött ut och förekommer endast i tidigare generationers nostalgiska sägner. Nej, Svensk Friidrott ska nog inte leda utvecklingen när det gäller stafettävlingar.

Det klagas på att USA:s påverkan på tävlingen är för stor. Vad har USA för kreditvärde när det gäller stafetter. Rätt bra, skulle man kunna säga. Inga dyra topplån där. Stafetter är helt centralt i amerikansk friidrott. Förra helgen avgjordes Penn Relays. Penn Relays är världens största friidrottstävling och lockar årligen 15 000 deltagare, och 100 000 åskådare tor-lör, med 50 000 under lördagen. Tävlingen bygger nästan uteslutande på stafetter från ungdomar till seniorer och veteraner. Tävlingen har arrangerats sedan 1895. Stafetter springs för övrigt som en naturlig del av friidrotten från den dag en amerikan sätter sin fot på en friidrottsbana. Det vore svårt att ens föreställa sig amerikansk friidrott utan stafetter, lite som Bonnie utan Clyde, Laurel utan Hardy, Alliansen utan SD eller Lennart utan A.

Ska man lyckas med ett nytt arrangemang behövs rätt kompetens, man låter inte britterna fixa maten, tyskarna underhållningen och SJ tågen. När det gäller stafetterfarenhet ligger amerikanerna långt före alla andra nationer. Det är således inte konstigt att influenser från deras väldigt välmående stafettkultur påverkar World Relays. Varför uppfinna hjulet? Att det sitter konservativa gnällspikar i Stockholm och gläfser lite, kan man nog leva med. Som tur är tillhör den svenska inställning undantagen, de, som till skillnad från svenskarna, faktiskt var på plats förra året var överlag positiva, och ej att förglömma publiken kom. Det kan man inte säga om tex. IAAF:s kontinentalcup. Visst, där var det också fullt, fullt med tomma stolar. Den publik som var där föll i huvudsak inom en ny kategori åskådare, ”betalade åskådare”.  

Så, att man provar den i USA enormt populära distance medley-stafetten, DMR, är fullt naturligt, mer spännande och framåtriktat än att skära i deltagarantalet tex. 3x1500m. Varför är DMR så populär? Rätt enkelt, den kräver deltagande från flera discipliner, sprint och medeldistans. I praktiken bidrar även långdistansare med bredare kompetens också i många fall. Fler skolor kan konkurrera, eftersom du inte behöver ha lika djupa led av löpare på någon enskild sträcka. Det matematiska teoretiserandet om att en sträcka är värd x % och en annan y %, ger jag inget för. Så ser lagidrott ut, man bidrar på olika sätt, målvakten gör färre mål än centern, men insatsen är lika viktig. Om det är så förkastligt med olika bidrag för olika roller, varför springer vi svensk stafett, förresten? I praktiken gäller inte det teoretiska resonemanget, 400-sträckan är oerhört viktig. En dålig insats på denna andra sträcka förstör ofta ett lags chans att konkurrera då gummisnodden går av och kontakten med täten förloras. Denna sträcka innefattar också de två mest utmanade växlingarna. Att DMR inte ingår i utomhusmästerskapen har enbart praktiska orsaker. Det fungerar inte att lägga in en medeldistansstafett, samtidigt som det skall springas 2 omgångar 800m, 1500m och hinder, eller 5000/10000-finaler. Det blir inte rättvist mot de tävlande, som får alltför många starter. Det fungerar egentligen inte riktigt bra på inomhusmästerskapen heller, men kärleken till stafetten är så stark att man helt enkelt får leva med det.    

I grunden kan försöket med DMR just på World Relays vara ett genidrag. På 4x800 och 4x1500 krävs, för att kunna konkurrera om medaljer, fler världslöpare än vad mindre länder kan producera. USA och Kenyas toppbredd är alltför överlägsen. Det är bara att titta på världslistorna. För DMR kan från tid till annan även mindre nationer ha precis den bredd som krävs för att få ihop ett konkurrenskraftigt DMR. För Sverige är ett DMR-lag på World Relays inte en utopi, utan en möjlighet som borde bejakas. Vi har världslöpare på 800m och kanske på 1200m. På 400m har vi löpare som i sina bästa stunder kan konkurrera på världsnivå och på ”majlen” jobbar vi på det, Junior-VM-final nu senast. På löpsidan är annars volymen av löpare i världen och med den tillhörande knivskarpa konkurrensen sådan att vi aldrig kommer att ha 4 världslöpare samtidigt till ett 4x1500-lag. Vi borde alltså lobba för at DMR även i framtiden blir en del av World Relays, ”If you can’t beat them, join them”.

Samma resonemang skulle kunna föras med ett klubbperspektiv för vårt eget Stafett-SM. Vi är egentligen redan där, tävlingen är idag dysfunktionell och hellre DMR än 3x800/1500m. Det lär dock aldrig ske. Jag försökte på SFIF:s årsmöte påtala de grava problem, som det tragiska genomförandet av försöken på 200m och 800m på ISM blottade, men utan framgång. Problem, som enkelt går att lösa. Viss oro infann sig, men procedurer räddade denna reaktionära samling från risken att behöva ändra något som redan slutat fungera. En sten är mer förändringsbenägen än SFIF.

Har man gått vilse, verkar det vara lika bra att springa vidare in i galna gränder. Jag vet inte riktigt vad det har med DMR och göra, men kvalificeringsreglerna till VM skulle tydligen behandlas i artikeln också. En argumentation om varför man inte skulle kunna kvalificera sig på 1500m via majlresultat förs. För övrigt, en ganska ihålig sådan. En del klargöranden krävs. IAAF godtar även inomhusresultat på sträckor 200m och över. I USA springs enbart majl inomhus, inte 1500m. Det gäller inte bara college, utan alla tävlingar. I praktiken är huvuddelen av collegetävlingarna öppna för icke-collegelöpare. Huvuddelen av världens inomhustävlingar avgörs i just USA, 80-100 st varje helg under inomhussäsongen, många är väldigt stora. Majlen springs i stort sett på varje tävling, det är inte omöjligt att det faktiskt är den gren som är inomhusfriidrottens största i världen. Varför skulle inte den räknas? Det finns vedertagna omräkningsfaktorer sedan urminnes tider. Majlprestationen är identisk med motsvarande på 1500m. Att det inte springs lika ofta utomhus har ingen betydelse. Det springs trots allt ett inte obetydligt antal och då måste de räknas. Det skulle bli lite märkligt om majlen skulle räknas inomhus, men inte utomhus.

Den amerkanska tävlingscirkusen är inte heller någon stängd verksamhet enbart för amerikaner. Tvärtom, löpare söker sig dit för att tävla, för att konkurrensen är bra och många tävlingar är mycket välskötta och stimulerar till bra resultat. På den amerikanska friidrottscirkusen tävlar numera friidrottare från hela världen, från Nya Zeeland och Australien via Asien, Afrika, Europa till Sydamerika. Några har också välförtjänt utnyttjat möjligheten att kvala på just majlresultat.

Det finns annat när det gäller jämförbara premisser, som kanske är mer problematiskt. Inom kastsidan brukar resultat från vilken stormpinad kastplan som helst räknas. Där kan det finnas intressanta överväganden att göra. Till skillnad från 1500-majl-resonemanget kan det här definitivt vara så att prestationer, som inte är på en kvalificerande nivå godkänns.